Äntligen -- penicillin!

Det var inte det lättaste att få tag på antibiotikan, inte! Efter mammas tips om att man kan be läkaren ringa in ett recept så ringde jag min doktor.

Receptionisten: "Han kommer inte in förrän kl. 13."

Jag ringer tillbaka igen strax efter ett och får efter lång väntan prata med Dr Fichman som säger att jag ska ringa apoteket och be dem ringa honom.

Sagt och gjort. På apoteket säger de att de kommer ringa mig när jag kan komma och hämta medicinen.

TVÅ TIMMAR SENARE

Hm...de har fortfarande inte ringt. Ringer till apoteket igen.

Apotekaren: "Jaa, vi lämnade ett meddelande, men Dr Fichman har inte ringt tillbaka."

Arrgh! Så jag sätter mig och ringer doktorn, igen.

Receptionisten: "Nähädå, det har inte ringt nån. Jag har bemannat telefonen hela tiden."

Jag: "Kan inte ni ringa apoteket då?"

Receptionisten: "Nej, så gör vi tyvärr inte."

Okej. Bara att ringa apoteket igen.

Jag: "De säger att ni inte har ringt."
Apotekaren: "Johodå, det har vi visst gjort."
Jag: "Kan ni ta och ringa en gång till då, är ni snälla?"
Apotekaren: Grymt, grymt, mutter, mutter. "Okej då."

EN TIMME SENARE

Jag försöker ringa apoteket igen, men det tutar bara upptaget. Ringer doktorn igen och får veta att apoteket HAR ringt, så nu borde det inte vara några problem.

Klär på mig och släpar mig iväg till apoteket. Apotekaren letar länge och väl efter receptet med mitt konstiga, outtalbara efternamn på.

Apotekaren: "Ja, du ville ha benmedicin, va?"

Jag: "Va? Nej, det är inget fel på mina ben, jag behöver penicillin!"

Apotekaren: "Jaha, ja det sa din doktor också, men vi var helt säkra på att du ville ha benmedicin, så vi övertalade honom att skriva ett recept för det. Nu får vi ta och ringa honom igen, då."

Slutligen, efter 45 minuter på apoteket, gick jag i alla fall ut med min antibiotika. Jag säger bara det -- att försöka skaffa medicin är tillräckligt för att göra en sjuk!