Morgonbetraktelser

Ett amerikanskt par berättade en gång att det de reagerade på när de kom till Europa för första gången var att alla var så tysta överallt. Det kom jag att tänka på när jag gick genom Centralen vid rusningstid imorse. Vi var säkert 100 personer som gick genom tunnlarna och inte ett ord hördes, bara tramp, tramp, tramp.

Det påminde mig också om följande stycke ur T.S. Eliots The Wasteland.

Under the brown fog of a winter dawn,
A crowd flowed over London Bridge, so many,
I had not thought death had undone so many.
Sighs, short and infrequent, were exhaled,
And each man fixed his eyes before his feet.
Flowed up the hill and down King William Street,
To where Saint Mary Woolnoth kept the hours
With a dead sound on the final stroke of nine.